Jag har något att erkänna, jag är inte längre förälskad i Blått blod, rött hjärta. Ni vet det där pirret i magen som får huden att knottra bara vid blotta tanken. Nope det är borta eller snarare mer sällsynt under den här omskrivningen. Nu när jag tänker på manuset finns något annat. Något som jag skulle beskriva som stabilitet. Inte lika osäkert och skört som en förälskelse. Utan en bastant stam som höjer en kurvig träkrona till toppen. Jag är inte längre kär utan jag älskar Blått blod, rött hjärta. Man skulle kunna säga att vi har ingått i ett äktenskap och fira idag porslinsbröllop.... det visste ni väl att man räknar manusår som typ hundår ;)

Haha, ja nu yrar jag lite. Men jag har upptäckt att när jag nu skriver på manuset att det inte känns som det gjorde för fem år sedan. Först var jag orolig att jag hade tappat intresset för handlingen men insåg efterhand att det inte berodde på det. Istället värnar jag om manuset på ett annat sätt. Det går långsamt fram för att jag den här gången vill ge handlingen dess bästa förutsättningar efter min förmåga. En förmåga som har utvecklats enormt sedan första gången jag skrev på det.

Därför stoppar jag undan oron och acceptera att det får går långsamt fram. Det betyder inte att jag har bordat en katastrof. Utan tvärtom. Denna
försiktighet är något positivt. För genom att förälskelsen har lagt sig låter jag inte enbart mina känslor styra utan använder nu mitt kloka huvud. Så älska men inte kär. Men det är ok, det blir bra ändå!

Vad tycker ni, behöver man "älska/ vara kär" i sitt manus för att det ska funka att skriva något värt att publicera?