Jag har kämpat med The Miniaturist skriven av Jessie Burton de senaste veckorna men det går så himla långsamt fram. Början var ganska tråkig, det enda som behöll mitt intresse var frågorna kring förhållandet mellan Nella och Johannes. Efterhand jag kom in i handlingen svalnade även det intresset och till sist låg jag skvalpande på ytan. Jag hade hört att det ska bli bättre till slutet. Hoppet fick mig att kämpa vidare. Just nu har jag bara några sidor kvar. Men det är fortfarande inget som direkt fångar in mig i karaktärernas öde eller handlingens utveckling. Visst, mer spännande i början men samtidigt ingen bok jag kommer minnas.

Det är underligt det där, hur vissa böcker blir hyllade till skyarna och när man själv läser inte fattar charmen. The Miniaturist  är en sådan bok som har fått massa beröm... men vad är det som gör den så himla bra? Är det författarens sätt att skriva eller handlingen? Jag vet inte riktigt. Ibland känner jag att kvaliteten på språket får ta större plats än handlingen. Jag vet inte hur många sådana kritikerrosade böcker som jag har läst och bara känt blä inför. Många är tråkiga och kommer ingen värt. Istället drunknar jag som läsare i ett beskrivande språk. Det är som konst. Visst det är fint och abstrakt. Men jag vill inte ha en tavla på väggen jag vill ha fart. Spänning. Passion och en upplevelse. Nej, mer underhållningslitteratur till folket. Jag har sagt det förr men jag säger det ingen. Det är dags Sverige. Låt romance och feel good få ha sin stund i rampljuset. De förtjänar det minst lika mycket som de andra "fina" genrerna.