Ni vet när man har extremt mycket att göra och ens 6 månaders bebis blir förkyld och sen får 2,5 åringen feber. Inte nog med det blir jag själv förkyld med konstant rinnande näsa så man tvingas skörda en hel regnskog för att tillgodose detta Niagarafall som rinner ur näsan... Ja, ni vet säkert vad jag syftar på. Det slår aldrig fel. Allt kommer alltid på en och samma gång.

Jag har i alla fall trots denna otroligt våta förkylning lyckas jobba med manuset. Det är sista biten nu. Upploppet, så kallat. Har gått igenom manuset med linjal och läst varenda ord så förhoppningsvis inga fel när det skickas till tryck... fast det är kanske en naiv tanke? Ingen bok är väl egentligen felfri? Fast oj vad det stirrar upp mig. Jag är så himla nojig över att jag skickar ut en bok i världen med grammatiska fel, felstavningar, två punkter istället för en eller tänk om det finns något ännu värre- en händelse som är helt j*kla oklar! Panik på det! Men redaktören har både gått igenom manus och korrekturläst så jag måste väl ändå acceptera att om det finns fel är dem inte stora.

Ni får ursäkta få inlägg på bloggen men som ni kanske förstår, det är mycket som händer nu.

Inte nog med att det är mycket att hinna med gör jag det dessutom samtidigt som jag tar hand om två barn. Här sitter jag och jobbar med sonen bredvid mig. Några minuter efter den här bilden togs vaknade dottern och hon fick ligga på golvet och leka. Vi kvinnor är emellanåt dåliga på att ge oss själv cred på vad vi faktiskt åstadkommer, som mamma, fru och även yrkesverksam. Men idag tänker jag inte hålla tillbaka. Fan vad grym jag är som lyckas! Jag hoppas ni andra också klappar er själv på axeln! Vi är alla grymma!

En hel dag åt skrivandet

Då sitter jag här igen, en lördag, och arbetar. Igår fick jag tillbaka kommentarerna från redaktören och har haft fullt upp med dem idag. Det är inget större som behövs ändras, vilket känns skönt och delvis förvirrande. Jag tänkte mig att jag skulle behöva kasta hela manuset, men det var kanske inte så troligt... men den tanken finns hela tiden,  är det här verkligen tillräckligt bra?  Efter att ha lyssnat på Fredrik Backmans sommarprat verkar detta normalt för författare och den tvivlen är bara något som man måste lära sig att leva med.

Det är mycket som händer nu. Igår när jag skulle lägga mig pirrade det i hela mig. Det här händer verkligen! Manuset är på väg att bli en bok. Jag upprepar det för mig själv dagligen och fortfarande är det för stort att begripa. Imorgon kommer troligtvis omslaget vara klart, så himla spännande! Jag håller också på att planera en resa till bokmässan. Boken kommer inte vara klar tills dess men jag tänker ändå att det är bra att åka dit och då även passa på att hälsa på förlaget som står på mässan. Ikväll ska författarporträttet tas- ifall det inte regnar, vilket inte är en direkt självklarhet den här sommaren i Skåne.

Nu är planen att fortsätta med redigeringen. Jag ska försöka hinna med så mycket som möjligt, för dagen till äran har jag fått en HEL dag till att skriva. Jag ensam i mitt kontor. När jag tar paus passar jag på att pussa barn och make innan jag fortsätter igen. Det här är livet!

Min arbetsplats idag. På de gröna lapparna har jag skrivit upp de större punkterna jag behöver ändra på. Tycker det är bäst att ha dem framför mig så när jag går igenom texten inte glömmer bort vad jag behöver titta på. 

Random rubriker

Vadå tre veckor senare upptäcker jag en allmänt förvirrande rubrik på min blogg... skyller på min röriga hjärna ;)

Idag är det lördag vilket betyder skrivmorgon. Hurra! Och jag har tyvärr inte så mycket nytt att berätta då jag kämpar vidare med redigeringen av Blått blod, rött hjärta medan De Tidlösa står still. Redigeringen går framåt, men långsamt. När jag gjorde ändringarna på papper gick det bra att göra det med kidsen men så fort datorn kommer fram vill en 2,5åring gärna hjälpa mig. Han är sådär på word men såklart mycket bra på annat. Istället har jag under veckan läst två böcker. Arvtagerskan av Lina Forss och Harry Potter - the cursed child. Toppen böcker. Har även lyssnat en del på poddar- Att skriva en bestsellers är en favorit likaså Romancepodden- TIPS :)

Barnfri skrivstund

Att skriva med ett barn, det var svårt men det gick. Lyckades under första föräldraledigheten skriva De Tidlösa... även om jag i princip kastade det första utkastet för att det inte höll.

Att skriva med två barn. En bebis på snart 6 månader och en två åring- det är extremt tufft. Så pass att jag under den senaste tiden har hittat flera gråa strån i mitt hår. Min slutsats har väl ingen vetenskaplig grund men med tanke på hur jag sliter hade det inte förvånat mig om jag snart är gråhårig ;)

Jag kämpar på i alla fall. Förra lördagen skrev jag ut Blått blod, rött hjärta och har under veckan redigerat klart. Nu är tanken att jag ska göra ändringarna i word.

De Tidlösa är fortfarande i semestermode och jag inväntar sensommar och feedback från redaktören.

Nu. Äntligen en barnfri skrivstund. Alltså- dessa stunder är gudomliga!

Omslag

Ursäkta tystnaden men det har varit fullt upp, ögoninflammation och bröllop har stått på menyn (det var den semestern). Men. Jag har även hunnit med ett möte med Johanna Gunneflo som kommer göra omslaget till min bok. Jag tycker det här med omslag är superviktigt, läste marknadsföring under min tid på universitet i Glasgow och fick där lära mig hur viktigt det yttre är vid lyckad produktförsäljning- och det räcker egentligen att tänka på hur jag själv brukar göra. Om ett omslag inte är fint och jag inte känner till författaren, ja, då köper jag inte! 

Så omslag, viktigt men vilket typ av omslag passar just min bok? Det var desto svårare. Johanna hade några förslag som jag älskade. I och med det är en romance vill jag att man förstår det när man ser boken i hyllorna eller på nätet. Fast samtidigt vill jag inte har ett klassiskt romance-omslag (en halvnaken Fabio) utan något modernt. Hur det ska se ut vet jag inte riktigt, men jag känner mig oerhört trygg i Johannas händer och nu bara längtar jag tills jag får se det färdiga omslaget! 

När jag körde hem efter mötet slog det mig, min bok är antagen och kommer att tryckas och säljas. Det känslan höll kvar under resten av dagen men nu några dagar senare är jag lost igen. Jag kan inte fatta det! 

Inte så mycket Fabio utan mer åt det här hållet: 

En sån dag

Idag är det en sån dag då det öser utanför, vi är sjuka, teet är för varmt och inspirationen ligger på botten. Stor suck på det. Det här med superförkyld mitt i sommaren, det måste beror på det usla vädret. Vi har varit sjuka i en veckas tid och varje morgon vaknar vi upp i tron om att vi ska må bättre- men icke. Istället blir vi sämre. Det tillsammans med att kidsen turas om att väcka oss på natten, varje timme. Yeah! Och för att fullända detta depp-inlägg kan jag tillägga att det här är en av de två veckorna min man fick semester. Endast två veckor på hela sommaren och en av dem veckorna går till sjukdom och regn. Just smile and wave. 

Fast något positivt är att jag har gjort klart ändringarna på De Tidlösa och nu ska manuset åter till redaktören. Under tiden jobbar jag med Blått blod, rött hjärta!

Lite sisådär

Jag genomgick en känslomässig storm under midsommarhelgen. Satte mig och skrev på midsommarafton men tyckte allt var uselt. Det var stunder jag bara ville lägga mig ner på golvet och gråta och ställa innan allt vi hade planerat till eftermiddagen. Tur var ryckte jag upp mig ur denna svacka ganska snabbt. För på midsommardagen satt jag åter på hästen- aka skrivbordsstolen- och fortsatte med redigeringen av De Tidlösa. Men sen dess har det inte blivit så mycket skrivande istället blev det en tur till Göteborg för att se Coldplay. Alltså, vilken upplevelse.

Jag har ju en tendens att vara ute i god tid på sådana saker. Så vi var på plats redan kl 18 och när vi kommer in så upptäcker vi att det finns platser framme vid scenen, så vi ställde oss såklart där. Aldrig har jag varit på en konsert tidigare där man inte har behövt titta på displayerna för att kunna se något. Utan den här gången fick jag verkligen se allt med mina egna ögon. Det var otroligt. När jag efter den underbara kvällen väl kröp ner i sängen kom jag med insikt om två grejer.

1. Jag börjar bli för gammal för ståplatser. Vi stod från kl 18- 23.15. Hade så himla ont i mina höfter och fötter i ett dygn efteråt. Välkommen till 30+

2. Jag fick uppleva den nya generationens behov av att dokumentera i princip ALLT (förutom förbandet Lyves, som var en snoozefest). Vilket gjorde mig en aningens konfunderad. Vissa stod med sina mobiler under hela konserten. Filmade och skickade snaps. La upp på Instagram. Det gjorde även jag stundvis men sedan la jag undan mobilen för att kunna njuta av stunden och inte bara uppleva allt genom en lins. Jag undrar vad det gör med oss i längden, vårt ständiga behov av att dokumentera allt i sociala medier istället för att njuta av nuet...

Så. Det var den lilla reflektionen. Nu ska jag återgå till skrivandet!

Här och nu

Min man har gått på semester, vilket innebär barnfria skrivstunder för mig. Jag stänger dörren om mitt kontor, har en kopp te bredvid mig (som jag hinner dricka innan det blir kallt!!!) och kan avsluta en hel tanke. Helt underbart!

De senaste dagarna har jag avslutat utkast ett av Blått blod, rött hjärta. Nu när det är "klart" lägger jag det åt sidan för att titta på De Tidlösa. Mitt manus blev som nämnt tidigare antagen av Visto förlag som är ett hybridförlag. Vilket innebär att jag investera en del av mina egna pengar men också äger en större del av processen och får en betydligt större bit av vinsten. Därför kan jag inte enbart fokusera på skrivandet just nu. Första veckan kommer jag träffa en som ska göra omslaget och diskutera idéer med henne. Jag har också valt min egen redaktör och inväntar hennes kommentarer efter att ha gått igenom manuset.

Innan vi flyttade fick jag godkänt av skatteverket och har nu ett eget företag. Och det. Det är inte det lättaste, snarare en djungel. Men även det kommer lösa sig. Behöver bara läsa på och strukturera upp det.

Mycket nytt helt enkelt. Om jag är nervös? Om jag är! Men i morse när jag satte mig i mitt kontor spände jag upp ett enormt leende och i magen pirrade det. Nästa som om jag vore nykär. Så även om jag är nervös, kanske delvis lite vilsen och stressad. Men mitt i den röran njuter jag för fullt av att min dröm faktiskt har slagit in. Det är helt j*kla amazing :)

Äntligen!

Nu sätter vi punkt för flyttkaoset och dopet. Och äntligen, alltså ÄNTLIGEN sitter jag vid mitt nya skrivbord i mitt nya kontor och skriver.  Känslan, den är pirrande, som att sitta i en massagestol och varje muskel skakar behagligt. Så från att vara helt slut är jag fylld på energi. Magiskt!

Jag landar i ett lugn och inser att mitt under denna intensiva perioden har jag faktiskt gått och fått ett bokkontrakt! Jag tror i ärlighetens namn att jag inte riktigt har förstått det. Undrar när det kommer smälta in? Kanske när jag har den färdiga boken i mina händer. Eller när jag får börja arbeta med manuset igen. Just nu väntar jag nämligen på redaktörens kommentarer men det dröjer då semester kommer emellan. Men det är okej, undertiden ska jag jobba med Blått Blod, rött hjärta.

Låt mig visa mitt nya kontor. Och jag har haft tur. Jag vet! Vi förälskade oss i ett hus med alldeles för många rum. Och jag är gift med världens bästa, som menade på att jag självklart skulle få mitt drömbibliotek/ kontor.

Flytten som aldrig tar slut

Inget dödar kreativitet som en flytt som aldrig tar slut. Inte ens när jag fick mina barn hade jag en så här lång skrivpaus. Det känns faktiskt riktigt hemskt att inte ha tid för att skriva. Direkt när barnen vaknar börjar jag med att packa upp och fortsätter så gott jag kan under dagen och sen när barnen går och lägger sig packar jag upp ännu mer. När ögonen inte längre går att hålla upp däckar jag i sängen. Nästa dag, ser ut precis likadan. Det tar aldrig slut, känns det som. Och vi har en snäv deadline att hålla oss till. Nästa helg är det nämligen dop för lilltösen och huset blir fullt med gäster. Vi försöker därför göra klart så mycket vi kan.... allt där här innebär noll skrivande.

När jag skriver nada mår jag skit. Jag behöver skrivandet, jag är inte människa utan det. Att få sätta sig ner med en kopp te och låta fantasin strömma genom fingrarna. Det finns inget som jag gillar så mycket som att skriva.

Jag hoppas att den här perioden snart är över. Betoning på snart. Det är tur att De Tidlösa ligger i redaktörens händer för tillfället och inte mina. Dock gäller det att jag står startklar när det väl kommer tillbaka.

Men det bästa med att flytta är allt det gröna som nu omger vårt hus och är vår vardag. Så himla vackert! 

Jag har blivit med förlag!

Ni vet det där mailet man drömmer om sen första gången man började skriva det anlände till mig en vanlig torsdag. Och jag fattade noll. Jag satt hemma hos min mamma på middag, läste det tyst för mig själv. Det var som att jag läste hebreiska. Jag visade det sen för min man och mamma som blev överlyckliga. Min mammas ögon vattnades upp och jag fick en stor kram. Men jag själv satt som förstenad. Sen dess har jag i princip inte riktigt förstått vad det är som kommer hända. Det är så overkligt. Något jag har jobbat så hårt med i så många år kommer att bli verkligt. Min bok De Tidlösa (arbetsnamnet) kommer att ges ut på Visto Förlag.

Gråter en skvätt innan det är dags att kavla upp ärmarna. Det är ett hårt arbete framför mig för att trimma De Tidlösa till sin bästa form innan det skickas till tryck. Ord som inte direkt fångar det jag känner inombords men som är en visning åt rätt håll är: amazing, overkligt,OMG, herregud, enormt, fenomenalt- i princip alla synonymer för fantastisk.

Så hädanefter får ni i bloggen följa resan från antaget manus till färdig bok :)

Förändra till det bättre

Då var det måndag igen och jag har inga fler utslag. Hurra! Och jag har skrivit massor, i en småbarnsförälder bemärkelse. Jag jobbar fortfarande med Blått blod, rött hjärta. Omskrivningen deluxe, men det som peppar under det här hårda arbetet är att det faktiskt blir bättre än tidigare. Det hade ju varit uselt om det var tvärtom.

I den här omskrivningen ändrar jag från presens till imperfekt. Jobbar mer med att beskriva känslan än att bara stämpla den. Det innefattar att jag försöker väva in alla sinnen. Sen så är ju Evas karaktär helt annorlunda från tidigare version. Henrik har också fått genomgå en förvandling. Jag gillar alla dessa förändringar! Kan tänka mig att slutresultatet blir extremt mycket bättre.

Nu är det inte långt kvar tills vi flyttar så jag kommer få svårt att hinna med skriva. Mitt kontor ser ju nu ut så här:

Så här såg det ut innan: 

Men även om jag saknar min heliga hörna så har jag något att ser fram emot. Det är nämligen så att jag kommer få ett eget kontor/ bibliotek i det nya huset. Ett stort rum för bara mig och mina drömmar. Alltså, jag dör lite av glädje när jag tänker på det. Kan berätta mer i kommande inlägg hur jag planerar att inreda det här rummet. 

Cramping my style

Höstblåsor. Väldigt oplanerat. Olägligt och Ovälkommen. Att få höstblåsor i slutet av maj talar för hur usel våren har varit. Eller det var tills idag när sommaren plötsligt dök upp, men tyvärr är den en vecka sen. För förra fredagen fick lillkillen feber men den gick över efter ett dygn och sen kom några få utslag i armvecken men vi tänkte inte mer på det. Sen i söndags fick Viola feber. Den höll även den i sig ett dygn och sedan kom utslagen. När jag lämnade Harry hos sin dagmamma på tisdagen fick jag reda på att det gick höstblåsor. Inte hört talas om det tidigare. Googlade när jag kom hem och det stod klart och tydligt - en lindrig sjukdom som drabbar barn.... och mig. Ja, för det finns ju en liten risk för vuxna att också få det. Och ni som läser min blogg vet om att jag brukar vara duktig på att hamna i marginalen.

I tisdags hade jag frossa från efter lunch till midnatt. Kunde inte röra mig så mycket jag skakade. Kämpade mig förbi det bara för att få extremt mycket utslag. Som kliar, så enormt. Jag har dem även på fingertopparna så att jag knappt kan skriva. Ta saker eller äta godis. Förstår ni hur hemskt detta är? Nästan på värre än att föda barn. Ikväll bestämde jag mig för att bli frisk. Det är därför jag skriver det här inlägget. Jag kämpar igenom smärtan varje gång jag trycker ner en tangent med mina känsliga fingertoppar. Det går sådär.

Imorgon planerar jag att fortsätta jobba med Blått blod, rött hjärta. Jag bara måste. Så nu säger jag hejdå till höstblåsor och välkomnar sommaren.

Får inte klia. Ska inte klia. Oj vad jag kliar. 

Jag önskar...

Jag önskar det fanns fler timmar på dygnet.
Jag önskar att min lilla 2åring inte var sjuk.
Jag önskar att jag hade kunnat gå på loppis med min vän idag och inte behövt ställa in på grund av sjukdom.
Jag önskar att jag fick sova lite mer än en timme i sträck utan att fara upp ur sängen för att sätta napp i missnöjda barn.
Jag önskar jag kunde skriva hela dagarna utan att bli avbruten.
Jag önskar att flytten var klar och att vi bor i vårt hus så att jag kan springa ut barfota och dansa regndansen i vår egna trädgård.
Jag önskar att böckerna jag beställde i veckan var här... bara för att önska att jag kunde få tid till att läsa.


Många önskningar.... men vet ni vad. En annan stor önskan är på väg att uppfyllas. Mer om det i ett annat inlägg :)

Nu kommer allt på en och samma gång

Ni vet hur jag dagen innan jag fick barn passade på att köpa hus. Multitasking life events, why not liksom? ;) Nu tre månader senare är det dags att skörda. Två barn under 2 år. Packar ( Jag packar ner. Harry packar upp.) Skriver bok. Tillsammans med tusen andra måsten så som att beställa låssmed, hemförsäkring, adressändring, välja färg på väggar. Oboy, vad mycket vi har att göra. Tar aldrig slut.

Morgonen inleds med ett skrivpass innan J börjar jobba. På helgerna får jag hela förmiddagen. Försöker packa och pyssla med det övriga under dagen. När Harry är hos dagmamma hinner jag emellanåt med att skriva. På kvällen efter barnen har lagt sig sitter vi och beställer exempelvis gardiner och annat till huset. Fullt ös. Medvetslös.

Haha. Jag får medge att det är lite intensivt men det finns många roliga saker att se fram emot. Så jag håller mig någorlunda pepp :D

Satt datorn på två böcker så jag kan skriva samtidigt. Viola gillar nämligen inte när jag sitter, tummen upp på det ;) 

Glad Påsk!

Mitt frekventa bloggande är ju verkligen underbart.... som ni säkert märker, ni som är kvar i alla fall ;) Tyvärr används all min skrivtid till Blått blod, rött hjärta och därför får bloggen begränsat med utrymme. Det är trist, då jag verkligen uppskattar det "community" jag har fått genom bloggen. Men nu är det som det är och det betyder inte att det alltid kommer vara så.

Idag är det lördag vilket betyder skrivtid hela förmiddagen. Tjoho! Visst, det är påsk men inget stoppar den här aspirerande författaren. Istället har jag flyttat in påskägget till mitt kontor/ städskrubb. Så för att få lite påskfeeling varvar jag skrivandet med godisätande ;)

Jag hoppas ni också får en härlig påsk med mycket skrivande och godsaker!

När förälskelsen lägger sig

Jag har något att erkänna, jag är inte längre förälskad i Blått blod, rött hjärta. Ni vet det där pirret i magen som får huden att knottra bara vid blotta tanken. Nope det är borta eller snarare mer sällsynt under den här omskrivningen. Nu när jag tänker på manuset finns något annat. Något som jag skulle beskriva som stabilitet. Inte lika osäkert och skört som en förälskelse. Utan en bastant stam som höjer en kurvig träkrona till toppen. Jag är inte längre kär utan jag älskar Blått blod, rött hjärta. Man skulle kunna säga att vi har ingått i ett äktenskap och fira idag porslinsbröllop.... det visste ni väl att man räknar manusår som typ hundår ;)

Haha, ja nu yrar jag lite. Men jag har upptäckt att när jag nu skriver på manuset att det inte känns som det gjorde för fem år sedan. Först var jag orolig att jag hade tappat intresset för handlingen men insåg efterhand att det inte berodde på det. Istället värnar jag om manuset på ett annat sätt. Det går långsamt fram för att jag den här gången vill ge handlingen dess bästa förutsättningar efter min förmåga. En förmåga som har utvecklats enormt sedan första gången jag skrev på det.

Därför stoppar jag undan oron och acceptera att det får går långsamt fram. Det betyder inte att jag har bordat en katastrof. Utan tvärtom. Denna
försiktighet är något positivt. För genom att förälskelsen har lagt sig låter jag inte enbart mina känslor styra utan använder nu mitt kloka huvud. Så älska men inte kär. Men det är ok, det blir bra ändå!

Vad tycker ni, behöver man "älska/ vara kär" i sitt manus för att det ska funka att skriva något värt att publicera?

Jag tillsammans med min andra stora kärlek <3

Återuppliva manus

Kommer ni ihåg Blått blod, rött hjärta? Manus jag kämpade med i år... det gick ju sådär. Jag tog mig visserligen till topp 25 i Harlequins författartävling och fick även ett samtal från en redaktör angående det. Framgång, men det gick inte hela vägen.

Efter tusen omskrivningar var jag tvungen att lägga det på is. Inspirationen hade fastnat på noll. Nu tre år senare öppnade jag dokumentet igen och visionen blixtrade framför mina ögon. Jag förstod äntligen vad det var som inte funkade och vad som behövdes för att höja manuset till en annan nivå. Jag gjorde upp en plan och nu, ja, nu skriver jag om hela Blått blod, rött hjärta. Det är enorma förändringar som krävs, bland annat flytta storyn till Sverige, ändra i princip hela essen av Evas karaktär samt byta från presens till imperfekt. Galet. Men kul. Definitivt inte något jag förväntade mig när jag precis hade tagit på mig ett annat projekt, kära manus 3. Dock kände jag att jag var tvungen att pausa med det manuset då jag blev osäker på om det var för likt ett annat. Har nu skickat prolog och första kap till min skrivgrupp, tänkte prata med dem vid nästa träff angående detta. Sen får jag besluta mig kring ödet för manus tre. Så tills dess är det all about Blått blod, rött hjärta. En gammal kärlek som inte har rostat.

Den stora planen är att mina tre romance ska ingå i en trilogi. Eller alla tre ska vara fristående men det som håller de tillsammans är den 400år gammal skeppssättningen Ales Stenar på Österlen samt vänskapen mellan de tre starka kvinnliga huvudkaraktärerna.

Blått blod, De Tidlösa och nu manus 3, jag är då helt tokig i romance. Kan inte tänka mig att skriva något annat! <3

Hur ska jag göra nu?

Ni vet den där glädjen som jag kände inför den research och grundläggande planeringen jag hade gjort för manus nr 3 .. japp, den glädjen försvann ganska snabbt när jag upptäckte att en annan svensk bok har en liknande handling... SUCK!

Jahapp. Fick sätta mig ner och planera om delar av boken som påminde om den andra. Jag läste de första kapitlen i den här boken och visst, det fanns saker som liknande men andra som skilde radikalt. Känslan var också annorlunda. Jag beklagade mig inför min man som menade att detta måste vara ett vanligt problem. Det finns ju så många böcker skrivna och handlingar kan mycket lätt påminna om varandra. Han har rätt men jag tycker själv inte att det är så kul att skriva något som redan finns och som jag vet finns. Jag lever då hellre i ett bekvämt ovetande.

Blev hur låg som helst när jag upptäckte det. Jag var ju så himla glad över min idé och mina karaktärer så det kändes tråkigt att skrota allt för att börja om på ruta ett igen. Men jag tror ändå att med de ändringar jag har gjort så blir de inte så lika varandra. Karaktärerna är helt annorlunda och även om miljön är liknande är det karaktärerna som styr var handlingen landar. Därför kör jag på!

Har ni någon gång varit med om något liknande? Hittat en redan publicerad bok som påminde om ert manus? Och i så fall, vad hade ni gjort?

Multitasking aspirerande författare. Skriver samtidigt som jag fungerar som kudde. Skickade denna bild till några kompisar och till svar fick jag att det såg jättemysigt ut. Jadå, mysigt, eller det var det tills lilltjejen kräkte och det rann ner innanför tröjan. Jag hade två alternativ, antingen resa mig, ta bort henne så jag kunde torka men då hade hon vaknat och skrivtiden skulle vara officiellt över. Jag valde det andra alternativet, sitta kvar. Vad gör man inte för skrivandet ;) 

Inspirationen flödar

Undertiden refuseringar trillar in jobbar jag med ett nytt manus. Allt för att inte bli nedslagen. Utan istället jobbar jag på. Har ännu inte fått svar från alla förlag så håller fortfarande tummarna på att någon nappar på De Tidlösa. Om det är så att ingen är intresserad kommer jag ta en paus från manuset. Jag har jobbat med det nu i två år och känner att om det är så att jag åter hamnar på rutan ett måste jag få lite distans till det.

Jag vet inte riktigt var min inspiration till mitt nya romancemanus kommer ifrån. Men plötsligt hade jag sammanställt en plan och byggt upp handling- fått rätt på first turn plot, response, attack, second turn plot osv. (jag jobbar utifrån Larry Brooks bok Story engineering). Och sen idag skrev jag prologen. Liksom, vad hände där?

Nu har det gått 5 v sedan Viola föddes och jag måste säga, dessa veckor har varit intensiva. Inte nog med att vi har fått en bebis, har vi köpt hus och sålt lägenhet. Att jag dessutom har funnit tid till att tänka bok och börjat skriva, jag vet inte riktigt hur det har gått till. Men jag är tacksam för det i alla fall, så inget jag klagar över ;)

Men ändå, är det fel av mig att hoppas på en liten lugnare mars? En mars med lite mer skrivtid. *Hoppas.

Från bebisbubblan

Vardag? Nästan glömt bort vad det är bland alla blöjbyten, matning och bebismys men sakta börja den komma tillbaka. Förra veckan var den första där mannen var tillbaka på sitt jobb och jag var ensam med två barn. Så vardag är på gång. Men samtidigt är allt rörigt, för jag saknar rutinen. Allt är nytt. Hur gör jag när man måste mata två barn samtidigt eller två barn gråter på samma gång osv? Men jag är inte allt för orolig för den kommer med tiden. Den där viktiga rutinen och vardagen.

Skrivandet, ja det har inte tagit särskilt stor plats. Jag är mellan två skrivprojekt vilket gör att jag befinner mig lite i ingenmansland. Jag har en plan men för att börja skriva på det krävs det noggrann planering... ja, och just nu i alla röra finns inte den tiden för noggrannhet. Men än en gång är jag inte allt för orolig. Det kommer ordna sig, det med. När jag matar, går på promenader eller leker har jag min nya bokidé i bakhuvudet. Jag bygger upp världen, mina karaktärer och handling. Så bara för att jag inte sätter mig ner och skriver aktivt just nu har jag inte lämnat skapandet bakom mig.

Idag fick jag dessutom tid till att sätta mig i mitt kontor med en kopp te. Även om stunden var kort var den alldeles magisk. Åhh vad jag saknar min skrivtid <3

Viola

Och så var hon här, vår vackra Viola. Fredag den 27/1 kom hon och inget har varit sig likt sen dess. Bebisbubblan rymmer varken skrivandet eller läsandet för tillfället.... men om jag saknar det, det gör jag alltid. Men när allt har landat är jag åter framför datorn och skriver :)

Följ med, vet ja

Jag har startat en ny blogg. Den senaste tiden har jag velat skriva en del om min graviditet och vardag men inte riktigt känt att den här bloggen är rätt plats för det. Jag vill nämligen att den här sidan ska främst handla om mitt skrivande och det ska inte överglänsas av allt det "andra". Därför bestämde jag mig för att skapa en fristad för att skriva om just min vardag, graviditet och knodd 1 och 2.

Just nu händer inte så mycket på skrivarfronten så titta gärna in på min andra blogg som ni hittar här.

Min nya kärlek

Ibland kan även det materiella göra en oerhört nöjd. I julklapp fick jag den här fina kalendern av min man och direkt när jag såg den rosa lilla boken blev jag överlycklig. När du slår upp den möts du av ett hav av färger. Varje sida en ny dos av glädje. Jobbiga måsten och möten omringas av roliga figurer och typsnitt- kan det bli bättre?  Så nu får den följa med mig överallt. Mycket trevligare att följa sin vardag i den än i mobilen.

Även Harry gillar min nya kalender... 

vilket jag inte direkt skulle beskriva som något positivt ;) 

17.01.27

Det blir verkligen inte alltid som man har tänkt sig. Det är väl charmen med livet, antar jag. Alla dessa svängar som man inte riktigt är förberedd på. Det avgörande blir hur man tacklar dessa. Faller man, orkar man kliva upp igen? Skadar man sig, plåstra man om sig? Kör man samma väg igen och trillar vid samma punkt eller lär man sig och bygger broar?

Jag föll i måndags. Positivt tänkande kan bara ta en så långt, sedan slår naturens makter in. Bebben ville inte röra sig, inte alls. Den sitter "fast" under mina revben och verkar trivas där. Två läkare testade och vred och tryckte på magen. Attans vad ont det gjorde. Hela konceptet är lite underligt, man går i 9 mån och är försiktig med sin mage och sedan kommer det in två personer som trycker med all sin kraft som om det vore normalt. Men inget med vändningsförsöket är normalt och jag är tacksam för att det är över- trots att resultatet inte blev som önskat. Samma dag fick jag dessutom en standardrefusering. Eller en refusering där man uttryckte att genren inte passade förlaget. Skrattar när jag nu tänker tillbaka på måndagen. Sicken j*vla skitdag det var!

Men shit happens. Nu är det som det är, inget jag kan göra åt, varken refusering eller bebis som vägrar lägga sig rätt. Det får blir kejsarsnitt. Är jag rädd för operation och alla de andra otrevliga detaljer som kejsarsnitt innebär? Om jag är. Livrädd. Men det viktigaste är att bebben kommer ut och mår bra, resten får bli historia. Så nästa fredag, den 27/1 är jag upptagen med annat. Då föder jag nämligen barn ;)

Färska tulpaner sätter färg på en grå vardag.